En skör tråd
För några dagar sedan började jag läsa Kristian Gidlunds fina bok "i kroppen min", om hans kamp mot cancern, som han tragiskt nog förlorade förra året. Jag vet att den funnits ute i bokhandeln länge och att man kunnat läsa allt på hans blogg, där texterna till boken är hämtade, men jag har inte vågat, förrens nu. Har fortsatt läsa där jag sist slutade vid varje ledig stund. Det är verkligen en jobbig bok som påverkar en känslomässigt, men det går inte att lägga den ifrån sig när man väl börjat ta del av historien. Jag kommer förmodligen att tänka på den under en lång tid framöver, för sådan är jag. Jag tänker, grubblar och oroar mig mycket, oftast helt i onödan.
Jag har sedan jag var ganska liten varit rädd för att bli riktigt sjuk. Det är min största rädsla. Jag tittar exempelvis på mina hundratals leverfläckar varje dag och kan få panik för att någon tycks ha ändrat sig sedan jag sist kollade. Ändå har jag spenderat timmar i olika solarium, för att bli brun och fräsch, under vinterhalvåren. Sedan har jag återigen fått panik och rannsakat hela kroppen efter nya mystiska fläckar, innan jag återgått till att lägga mig under de farliga ljusrören. Varför gör man (jag) så? Det är samma sak med rökning. Jag har aldrig varit rökare och kommer aldrig bli, men rökt har jag förstås gjort en del ändå. På fest kan jag rent av likna en skorsten som står på balkongen större delen av kvällen och kedjeröker med kompisar. Dagen efter vaknar jag med hes äcklig röst och tänker "jävlar nu har jag förmodligen cancer i hela magen". Visst låter det löjligt? Tidvis har det dock varit ganska jobbigt. Det är som tvångstankar som inte går att släppa. De senaste två åren har det blivit mycket bättre, men nu när jag läste Kristians bok så kom dessa tankar återigen krypandes. Livet är så himla skört och orättvist.
Jag är inte dum, så jag vet ju att det kan hända vem som helst och att man inte ska tänka på det. Det är bara onödigt, såklart. Det bästa är att ta vara på alla chanser man får och att ha så kul det bara går. Carpa sitt diem så att säga. Inte längta bort alla de fina sommrarna, vintrarna, höstarna och vårarna.
Shit vilken känslomänniska jag är alltså. Haha! Fick ett riktigt moment här nu efter att ha läst ut bokjäveln. Varför grubblar jag egentligen? Oklart. Jag vet ju som jag skrivit tidigare att jag har det hur bra som helst. Vad jag vet så mår jag dessutom prima, inga sjukdomar. Nej, nu ska jag gå och ge Magne en stor kram och pilla i hans hår, för det är det bästa jag vet. God kväll!
